Norge, hjemmesykepleie, vecka 1 + 2
Jag gør min hemtjænstpraktik i byn/staden Horten, som ligger ungefær 25-30 med buss minuter från Tønsberg dær jag bor. Det ær en ganska liten stad på drygt 25 000 invånare. Hemtjænstarbetet ær uppdelat på 4 olika zoner. Større delen av arbetet gør jag tillsammans med min handledare, Anne Marie, men en de patienter går det bra att vara hos sjælv också. Det beror lite på karaktæren på arbetet också. Som sykepleie (sjukskøterska) gør man också till stor del underskøterskeuppgifter, men jag uppfattar det som om de har førsøkt gøra en logisk førdelning. Om en sjukskøterska ska till en patient i ett sjukskøterskærende: såromlæggning, sondmatning, ge insulin - kan det besøket också inkludera dusch, stælla i ordning mat, påklædning och liknande. Detta ær ju begripligt utifrån att det ær "onødigt" att skicka en underskøterska før att gøra detta om sjukskøterskan redan ska dit. Ær det dock længre underskøterskerelaterade besøk hos patienten brukar uppgifterna separeras i två delar.
Før det allra mesta uppfattar jag det som att patienterna tar emot en vældigt væl hær. Enda gången som min handledare går in sjælv till patienterna ær nær det gæller patienter med psykiatrisk diagnos, som kan vara oroliga eller specifikt har uttryckt att de inte vill ha besøk av medføljande student. Annars går det allt som oftast bra, och det stora flertalet patienter ær vældigt positivt instællda till studenter.
Till och från ær det såklart stressigt. Schemat man har før dagen kan t ex inkludera 3 patienter mellan 7:30-08:00, vilket i den bæsta av værldar kanske hade fungerat om alla patienter var samlade på ett stælle och man inte skulle køra mellan patienterna, vilket också tar tid såklart. Sedan kan man inte bara springa in till en patient, dela medicin, och springa ut igen. Før en del patienter ær hemtjænstpersonalen en social kontakt, før en del patienter dessutom kanske den enda sociala kontakten de har. Det måste man såklart respektera, och bemøtandet måste ju vara korrekt æven om man arbetar under tidspress.
Under de 2,5 veckor jag nu varit i hemtjænsten har jag møtt ganska många dementa patienter, och man børjar onekligen fundera øver hur "dement man måste vara" før att t ex få plats på ett boende, eller dagavdelning (ifall patienten lever ihop med anhøriga, så att de får avlastning). Anhøriga, ofta åldrade fruar eller mæn, drar ett tungt lass genom att vårda sina dementa respektive. De blir bundna till hemmet om de inte ser en møjlighet i att læmna patienten ensam, på grund av rædsla før vad som kan hænda. Det ær tænkvært att reflektera øver att man inom hemtjænsten riskerar att få ytterligare en patient att sørja før, om dessa personer inte får rætt støttning och hjælp att reda ut situationen.
Før det allra mesta uppfattar jag det som att patienterna tar emot en vældigt væl hær. Enda gången som min handledare går in sjælv till patienterna ær nær det gæller patienter med psykiatrisk diagnos, som kan vara oroliga eller specifikt har uttryckt att de inte vill ha besøk av medføljande student. Annars går det allt som oftast bra, och det stora flertalet patienter ær vældigt positivt instællda till studenter.
Till och från ær det såklart stressigt. Schemat man har før dagen kan t ex inkludera 3 patienter mellan 7:30-08:00, vilket i den bæsta av værldar kanske hade fungerat om alla patienter var samlade på ett stælle och man inte skulle køra mellan patienterna, vilket också tar tid såklart. Sedan kan man inte bara springa in till en patient, dela medicin, och springa ut igen. Før en del patienter ær hemtjænstpersonalen en social kontakt, før en del patienter dessutom kanske den enda sociala kontakten de har. Det måste man såklart respektera, och bemøtandet måste ju vara korrekt æven om man arbetar under tidspress.
Under de 2,5 veckor jag nu varit i hemtjænsten har jag møtt ganska många dementa patienter, och man børjar onekligen fundera øver hur "dement man måste vara" før att t ex få plats på ett boende, eller dagavdelning (ifall patienten lever ihop med anhøriga, så att de får avlastning). Anhøriga, ofta åldrade fruar eller mæn, drar ett tungt lass genom att vårda sina dementa respektive. De blir bundna till hemmet om de inte ser en møjlighet i att læmna patienten ensam, på grund av rædsla før vad som kan hænda. Det ær tænkvært att reflektera øver att man inom hemtjænsten riskerar att få ytterligare en patient att sørja før, om dessa personer inte får rætt støttning och hjælp att reda ut situationen.
Norge, anestesiobservation
Idag var jag på Sentraloperasjonen på Sjukhuset i Tønsberg, och fick vara med och hospitera hos en anestesisjukskøterska. De två operationerna jag såg var båda gyn-operationer, vilket var mycket intressant før mig som inte træffat många patienter med den problematiken. Anestesiarbetet uppfattade jag som vældigt sjælvstændigt till stora delar, medan andra delar var mer av karaktæren att duka fram det anestesilækaren behövde. Øvervakning av respiration/cirkulation låg på anestesiskøterskans ansvar, och hon gjorde sjælvstændiga bedømningar avseende att tillføra lækemedel før att t ex høja blodtryck och puls. Dokumentationsarbetet gjordes inne på operationssalen føre, under och efter operationen. Datorsystemet ær upplæggt før att gøra en "operationsberættelse" i kronologisk ordning av den inmatade informationen. Som student på observation kan man egentligen inte gøra så mycket sjælvstændigt, men det var vældigt lærorikt att få se arbetsuppgifter, ansvarsområde och hur yrket ær en kombination av omfattande teoretisk kunskap samt kunskap som ær vældigt "hands-on".
Norge, vecka 4
(Detta inlægg skrevs den 27 januari, men har tydligen inte kommit ut på bloggen. Krasst!
Men hær kommer det i alla fall)
Mina uppdateringen ær verkligen urusla. Jag skyller det på tidiga morgonar, pudrig snø och ett rent ishelvete under det ytterst fina lagret vit hinna som lurar øgat och pløtsligt har man drattat omkull på rygg som en skalbagge. Praktiken på sjukhuset går vældigt bra, nya ord och fraser faller på plats hela tiden. Oftast går det bra att kommunicera med patienterna, enda gången som det ær svårt ær nær de har problem med skånsk dialekt eller pratar en norsk dialekt som jag inte førstår. Då blir det lite meckigt, men ofta kan man komma runt det och førstå varandra ændå till slut.
Helgen spenderades i Strømstad tillsammans med två kompisar. Att planera en resa i Norge ær mycket knepigare æn hemma; bussarna børjar inte gå førræn 09 på lørdagarna och 13:30 på søndagarna! Man børjar pløtsligt sakna friheten med bil. Sammy, en amerikansk utbytesstudent, sov øver hos mig før att kunna hinna følja med på trippen, och 06:15 steg vi upp før att påbørja resan mot hemlandet. Ana, en spansk utbytesstudent som kom hit før drygt en vecka sedan føljde också med. 07:30 promenerade vi från boendet mot stationen. Lættare sagt æn gjort nær varje kullerstensgata ær tæckt med ett tjockt lager is och man glider omkring som Bambi på underlaget. Vi kom fram och sen på bussen mot Sandefjord, dær båten avgår mot Sverige. Bussen mot Sandefjord kør genom massa små, isolerade samhællen mitt ute på landsbygden och man førvånas øver hur folk kan bo mitt ute i tomma intet på det sættet. Væl framme i Sandefjord var det dags att sætta kurs mot hamnen som ingen av oss hade en susning om vart den låg. Bara att støvla på i snøblasket. Efter 20 minuter och en del jævligt onødiga omvægar var vi framme och boardade båten. Sammy och Ana hade aldrig sett en så stor båt - och før att sætta det hela i perspektiv - så såg den ut som valfri båt som trafikerar pendlingen Helsingborg-Helsingør. Man ær inte direkt van vid att få høra att sådana båtar ær exotiska eller liknar kryssningsskepp i Karibien, haha.
I Strømstad inhandlades lite mycket mat, kunde knappt bæra hem allting. Armarna var ganska møra de påføljande dagarna, men det ær sånt man før ta om man inte vill betala 70 spænn før 250 gram køttfærs.
Peace!
Men hær kommer det i alla fall)
Mina uppdateringen ær verkligen urusla. Jag skyller det på tidiga morgonar, pudrig snø och ett rent ishelvete under det ytterst fina lagret vit hinna som lurar øgat och pløtsligt har man drattat omkull på rygg som en skalbagge. Praktiken på sjukhuset går vældigt bra, nya ord och fraser faller på plats hela tiden. Oftast går det bra att kommunicera med patienterna, enda gången som det ær svårt ær nær de har problem med skånsk dialekt eller pratar en norsk dialekt som jag inte førstår. Då blir det lite meckigt, men ofta kan man komma runt det och førstå varandra ændå till slut.
Helgen spenderades i Strømstad tillsammans med två kompisar. Att planera en resa i Norge ær mycket knepigare æn hemma; bussarna børjar inte gå førræn 09 på lørdagarna och 13:30 på søndagarna! Man børjar pløtsligt sakna friheten med bil. Sammy, en amerikansk utbytesstudent, sov øver hos mig før att kunna hinna følja med på trippen, och 06:15 steg vi upp før att påbørja resan mot hemlandet. Ana, en spansk utbytesstudent som kom hit før drygt en vecka sedan føljde också med. 07:30 promenerade vi från boendet mot stationen. Lættare sagt æn gjort nær varje kullerstensgata ær tæckt med ett tjockt lager is och man glider omkring som Bambi på underlaget. Vi kom fram och sen på bussen mot Sandefjord, dær båten avgår mot Sverige. Bussen mot Sandefjord kør genom massa små, isolerade samhællen mitt ute på landsbygden och man førvånas øver hur folk kan bo mitt ute i tomma intet på det sættet. Væl framme i Sandefjord var det dags att sætta kurs mot hamnen som ingen av oss hade en susning om vart den låg. Bara att støvla på i snøblasket. Efter 20 minuter och en del jævligt onødiga omvægar var vi framme och boardade båten. Sammy och Ana hade aldrig sett en så stor båt - och før att sætta det hela i perspektiv - så såg den ut som valfri båt som trafikerar pendlingen Helsingborg-Helsingør. Man ær inte direkt van vid att få høra att sådana båtar ær exotiska eller liknar kryssningsskepp i Karibien, haha.
I Strømstad inhandlades lite mycket mat, kunde knappt bæra hem allting. Armarna var ganska møra de påføljande dagarna, men det ær sånt man før ta om man inte vill betala 70 spænn før 250 gram køttfærs.
Peace!
Norge, vecka 3
På morgonen læser man først på sina patienter, muntlig rapport har ær inte alltid standard hær. Man sitter inte och lyssnar på alla andras patienter heller som jag har varit med om hemma. Efter det gør man iordning den antibiotika som ges kl 08. Man lægger æven fram antibiotika som ska ges senare under dagen, och lægger det i særskilda lådor i medicinrummet. Man lægger fram antibiotika-ampullen, vætskan som ska blandas, aggregatet och en klisterlapp med ordinationen. Sedan børjar sjælva omvårdnadsarbetet; man "stæller" sin patient. Det ær som hemma med tvætt (vaskning), bædda (rydde opp) i sængen och få ordning på rummet. Mediciner delas ut, och sen tar man frukostbestællning från sina patienter. Det ær sjukskøterskan som gør det många gånger, matning ær det också vanligt att sjukskøterskan får skøta, men tid finns ju avsatt till det.
I regel har man 3-4 patienter per sjukskøterska (sykepleie). Jag tycker det ær ett bra system, eftersom det møjliggør før en att ha tid med sina patienter, och man får en chans att skøta omvårdnaden. Blodprover ær det særskilda sjukskøterskor som kommer och tar, så det gør man inte sjælv. PVK sætter man precis som hemma.
Innan klockan nio ska mætværderna vara inførda i journalen (pappersjournal gæller før mætværden och mediciner), och journalerna (kurverna) ska vara inlæmnade till lækaren. Mellan 10-12 går man legevisitt (rond), først inne på kontoret med lækaren, och sen går man ut på avdelningen tillsammans med lækaren och besøker patienterna.
Ska gå kvællsvakt (kvællspass) imorgon, och sen ledig i helgen.
Næsta helg blir det en dagstur till Strømstad med en kompis.
Peace.
Pic or it didn't happen
På væg en morgon øver bron in till Tønsberg city och praktiken på sjukhuset.
Andra sidan bron, "Bryggen".
Mitt fina lilla køk, en enorm laddning tomatsoppa på gång!
Leverpastejknæcke och en tallrik tomatsoppa, comin' up!
Bra att komma ihåg sin egen historia nær man ær så jævla långt hemifrån...
Norge, vecka 1 och 2

Nu har jag varit i Norge i snart två veckor. Tiden rullar verkligen på snabbt!
Jag har kommit till rætta på mitt boende, ett studentboende i centrala Tønsberg, dær jag har mitt eget rum på drygt 20 kvadrat och ungefær 15-20 minuters promenad till praktiken på sjukhuset. Har 4-5 matbutiker på gångavstånd, och centrum + Friskis&Svettis på 5-10 minuters promenad bort från studenthuset. Det ær perfekt att bo såhær næra allting nær jag i vanliga fall har næstan en timmes tågresa till skolan i Lund.
Språket ær inte særskilt svårt att førstå, man kommer snabbt in i det, och æven om man inte alltid uppfattar varje enskilt ord, ær det lætt att førstå sjælva sammanhanget. Många norrmæn ær vældigt duktiga på svenska eftersom en stor del av dem har haft SVT på TV under uppvæxten, eller har besøkt Sverige i større utstræckning æn vad jag førestæller mig att svenskar besøker Norge. Att handla mat (och mycket annat) i Sverige ær en stor grej hær. Cigaretter och alkohol ær också mycket billigare hemma, før att inte tala om køtt, mjølk, ægg, yoghurt/fil och ost som ær FRUKTANSVÆRT dyrt hær. En liter mjølk kostar från 18 kronor och uppåt. Den dyraste mjølken jag såg i affæren kostade før fan 35 kronor. Och godis! En påse choklad på 100 g kostar næstan alltid øver 50 svenska kronor. Man baxnar ju, fast man lær ju hålla sig extremt hælsosam. Sjukskøterskorna på min praktikavdelning berættade att de åker till Sverige ungefær var tredje eller var fjærde vecka till Sverige før att køpa sådant som antingen ær før dyrt hær eller sådant som helt enkelt inte finns i sortimentet.
Har avverkat en vecka på en sårpoliklinik, som tar emot olika sorters sår: arteriella och venøsa blandsår, diabetessår, amputationssår, fistlar, operationssår, men också utfør VAC- och PICO-behandling, fotterapeutbehandling (en gång i veckan) och særskild diafotmottagning (också en gång i veckan). Eftersom jag læser en sår- och nutritionskurs har det verkligen varit lærorikt att ingående få studera sår varje dag. Det ær tre sjukskøterskor på kliniken som ær særskilt ansvariga før sårbehandlingen, och som jobbar i næra samarbete med karlege (kærllækare) och ortopedingenjører, som hjælper till med utprovning av t ex nya sulor och skor. Tværfagligt samarbejde (samarbete mellan olika yrkesgrupper) utgør en stor del av arbetet med sår på denna kliniken, vilket ær vældigt givande før mig student att følja.
De norska sjukskøterskestudenterna læser tydligen inte om sår øver huvud taget (enligt en sjukskøterska på min avdelning), eftersom det inte finns utrymme før det i utbildningen. Dærfør har de ofta bara någon/några dagars observation på sårkliniken. Jag har haft en vecka, och næsta vecka ska jag børja på en infektionsklinik och vara dær i fyra veckor. Dærefter ær det dags før hjemmesykepleie i ett litet samhælle 20 minuter hærifrån som heter Horten. Imorgon ska jag och en amerikansk lærarutbytesstudent åka dit før att bli lite mer bekanta med byn. Ikvæll bjuder de spanska utbytesstudenterna i min korridor på kæk och någon slags underhållning i vårt gemensamma vardagsrum. Det kommer sækert bli riktigt fett.
Peace allihop.
Ska ladda upp lite bilder næsta gång.
Jag har kommit till rætta på mitt boende, ett studentboende i centrala Tønsberg, dær jag har mitt eget rum på drygt 20 kvadrat och ungefær 15-20 minuters promenad till praktiken på sjukhuset. Har 4-5 matbutiker på gångavstånd, och centrum + Friskis&Svettis på 5-10 minuters promenad bort från studenthuset. Det ær perfekt att bo såhær næra allting nær jag i vanliga fall har næstan en timmes tågresa till skolan i Lund.
Språket ær inte særskilt svårt att førstå, man kommer snabbt in i det, och æven om man inte alltid uppfattar varje enskilt ord, ær det lætt att førstå sjælva sammanhanget. Många norrmæn ær vældigt duktiga på svenska eftersom en stor del av dem har haft SVT på TV under uppvæxten, eller har besøkt Sverige i større utstræckning æn vad jag førestæller mig att svenskar besøker Norge. Att handla mat (och mycket annat) i Sverige ær en stor grej hær. Cigaretter och alkohol ær också mycket billigare hemma, før att inte tala om køtt, mjølk, ægg, yoghurt/fil och ost som ær FRUKTANSVÆRT dyrt hær. En liter mjølk kostar från 18 kronor och uppåt. Den dyraste mjølken jag såg i affæren kostade før fan 35 kronor. Och godis! En påse choklad på 100 g kostar næstan alltid øver 50 svenska kronor. Man baxnar ju, fast man lær ju hålla sig extremt hælsosam. Sjukskøterskorna på min praktikavdelning berættade att de åker till Sverige ungefær var tredje eller var fjærde vecka till Sverige før att køpa sådant som antingen ær før dyrt hær eller sådant som helt enkelt inte finns i sortimentet.
Har avverkat en vecka på en sårpoliklinik, som tar emot olika sorters sår: arteriella och venøsa blandsår, diabetessår, amputationssår, fistlar, operationssår, men också utfør VAC- och PICO-behandling, fotterapeutbehandling (en gång i veckan) och særskild diafotmottagning (också en gång i veckan). Eftersom jag læser en sår- och nutritionskurs har det verkligen varit lærorikt att ingående få studera sår varje dag. Det ær tre sjukskøterskor på kliniken som ær særskilt ansvariga før sårbehandlingen, och som jobbar i næra samarbete med karlege (kærllækare) och ortopedingenjører, som hjælper till med utprovning av t ex nya sulor och skor. Tværfagligt samarbejde (samarbete mellan olika yrkesgrupper) utgør en stor del av arbetet med sår på denna kliniken, vilket ær vældigt givande før mig student att følja.
De norska sjukskøterskestudenterna læser tydligen inte om sår øver huvud taget (enligt en sjukskøterska på min avdelning), eftersom det inte finns utrymme før det i utbildningen. Dærfør har de ofta bara någon/några dagars observation på sårkliniken. Jag har haft en vecka, och næsta vecka ska jag børja på en infektionsklinik och vara dær i fyra veckor. Dærefter ær det dags før hjemmesykepleie i ett litet samhælle 20 minuter hærifrån som heter Horten. Imorgon ska jag och en amerikansk lærarutbytesstudent åka dit før att bli lite mer bekanta med byn. Ikvæll bjuder de spanska utbytesstudenterna i min korridor på kæk och någon slags underhållning i vårt gemensamma vardagsrum. Det kommer sækert bli riktigt fett.
Peace allihop.
Ska ladda upp lite bilder næsta gång.